Just nu bygger vi skräpkajak.

Karin har tveklöst rekryterat det mest kompetente laget i HELA VÄRLDEN. Hon har Björn Thomasson och Dubbside på sitt lag.

Slutet är nära

Mer bilder kommer.

Det lag jag är med i har samarbetssvårigheter.

Medans de andra vaxar tråd, syr, borrar och spikar vaxar jag bena och koser med.

En timma kvar och nu flyter blodet.

Kön, ålder, förmåga. Alla kan bidra.

slutet är nära

Karins lag ligger ett lager plast före.

Världens första skräpbaidarka. Något för Kåre att fundera på.

Nästan kommersiell qualitet på en quajaq

Vi paddlar, äter, sover. Så där som folk gör mest. Så vill vi ibland få till ett blogginlägg. Gärna nåt tänkvärt, eller någon del av ett samtal som pågått under dagen. Men det blir bara inte så.

Så det här är en förkortad och inte så insiktsfull variant av blogginlägg.

Jag är en stor och stark tjur.

Ska jag förstöra kajaken eller det röda tältet.

Jag tar tältet.

Jag är Finland.

Finland är blått och vitt.

Om man är puckad svenne och utmanar finnar i att veva, på hemmaplan får man storstryk.

Stax innan sömning gata går in i nästa stadium. Död gata.

Finska skärgården har så DJ-la mycket sten att man behöver en lastbil glasfiber och epoxi.

När jag sätter mig på huk i vattnet blir det lugnt, jag blir lugn. Det blir svalt och lugnt. I kajaken sitter jag nästan i vattnet. Erik Milles brukar frusta ”i ELEMENTET” när vi bufflar runt på Digers. Jag är i elementet. Sakta sjunker temperaturen i kroppen en halv grad.

Det rycker i benet. En liten rödmagad fisk käkar på mina ben. Snart dyker hens polare upp. Jag är i elementet, jag är elementet, jag är havet. I mitt vänstra knäveck får de små rackarna skydd från hotfulla tärnor och mås. De frossar på hudflagor och gammal pastasås. Jag fångar varsamt in mitt ”paketet”. Så mycket hav har jag inte blivit. De får gärna käka lite i mina knäveck, men käkar de högre upp blir jag lite obekväm

På väg in mot hamnen blir vi omkörda av en snipa. Det är ju inte så ovanligt, men just den här gör 35 Knop, ca 70 km i timmen. Det är som att bli omkörd på E4 av en flakmoppe. Jag snackar med killen som äger kärran när vi kommer in i hamnen. Dryga 300 kusar i en trälåda från 1900 kallt. Bara i Finland. Det känns skönt. Inget knussel. Hästarna ä r på grönbete.

Det är varmt under solen. Vi lider. Andra lider med oss. 20 grader i vattnet, inte ett moln på himlen. Zinkpastesmetade småpratar vi med ett gäng Malmöiter. Lite förstrött på en Åländsk fjärd. Som den naturligaste sak i vlärdlen. Vi ses på Tjernobylfestivalen. En strålande tillställning för alla paddlare.

Till slut funkar det inte längre. Enligt kartor, satellitbilder och järtecken i skyn skall det finnas en sjö på en ö. Den är pissljummen, grund som en jöl men full med sötvatten. Vi lägger oss i den och låter den suga salt och synder ur våra impregnerade kläder och kroppar. Jag lägger hatten över ansiktet och knoppar in en sekund. Jag vaknar när vattnet sakta rinner ner i näsan. Konstig känsla.

Det sträcker ryggen när jag böjer mig framåt. Om jag spottar i händerna och smörjer in fötterna försvinner fotsvampen nästan på en gång. Min avföring är kraftig och regelbunden. Jag sover som en stock fram till soluppgången, då börjar jag svettas.. När jag ser min spegelbild i ”paddan” ser jag att jag har ”bitch titts”.

Som ni förstår på meningarna ovan blir jag ganska fokuserad på min snabbt förfallande kropp när den är allt jag har för att ta mig framåt.

Den stekande solen i Ålands skärgård tar fram överlevaren i mig. Det här är på allvar. Jag kollar urinfärg, har koll på vätskeintag, bälgar i mig chips (elektrolyterna ni vet). Hånfullt garvar jag åt mig själv när jag häller ut 5 merinoullströjor och TVÅ DJÄVLA PAR LÅNGKALLSONGER.

Högt upp på Lågskär

På stenarna framför mig föll just en fluga på rygg och blev mördad av ett gäng myror. Det tog typ 20 sekunder. Medans jag sitter här/satt här slingrade en stor svart orm (vi kallar den för en snok för annars blir det så stökigt) förbi och välte min ölburk som min hand vilade på. Under lunchen hittade jag en liten lurvig varelse som ramlat i vattnet. Det var en dunklädd måsunge, alldeles genomblöt och som inte kunde kasa sig upp för de glatta klipporna. Varsamt tog jag den i kupade händer och gick upp på hällarna till den spratt till och ville ner. Föräldrarna svävade skrivande i skyn ovanför mitt huvud.

Liten härd i stor värld

Det är en skiftande existens här mitt utan i den gassande solen, i Ålands skärgård. Att ta sig genom dagen och att samtidigt ta sig framåt är ingen självklarhet och går inte på automatik. Det är någonstans här i gränslandet till att lyckas och att förolyckads som livet valt att introducera sig för mig i sin helhet. Framtiden knyts hårt in i nuet och historien gör sig gällande allt som oftast. Livet på en pinne.

Det är inte vad man gör som är det viktiga, utan med vilka.

Karin och jag är olika. Några dagar före avfärd är hon packad och glad, nej packad och klar skall det vara. Jag är däremot packad och glad, för jag skall åka ett par dagar efter henne och har all tid i världen. Sen spelar jag lite datorspel och så är det visst avfärd, om en timme. En nyvuxen son skall strax köra mig till Kappelskär och jag sitter med lödkolv och voltmeter i högsta hugg. Jag håller på att svarva en step-up kabel för att kunna ladda min VHF. Fanstyget behöver 12v och moderna solcellsladdare levererar bara USB 5.2v. Det är bara att banka själv. Jag har redan bränt ett par kretsar och har inte riktigt koll på lödningen. MILspec lödning är inte min grej.

Ner i el-lådan åker allt som jag inte behöver och förhoppningsvis något jag behöver. Jag lämnar över min lägenhet till vår förvaltare i ett erbarmligt skick. Skriker till grannar och grannkatten, sen är jag i väg med min co-driver. Karin väntar i havet och jag är rädd att jag har glömt allt och att jag skall komma ut till Söderarm med en fullpackad och meningslös kajak. Jag köper snabbt ytterligare några småsaker som inte behövs för att kompensera alla de saker som behövs och som jag har glömt.

Jag tar mig genom välkända farvatten utan sjökort. Botveskärs fyr blinkar inbjudande och jag får surt i vågor som ser ut som raka regnbågar i natten. Sodom och Gomorra stryker förbi i form av kryssningsfartyg. Mitt nattläger under stjärnorna med bara en madrass och en filt känns som förvirrad lösning då minn absoluta näromgivning kryllar av kastrullstora paddor.

Så klarar vi av Söderarm, det blir morgon och vi är på väg. Inte okristligt tidig, utan lite så havlvmänskligt normalt tid. 63 grader, ut via Hummelgrund och sen ut mot Flötjan. Nästan vindstilla. Den är andra gången på två år som vi korsar Ålandshav den 14 Juli.

På flötjan går vi iland och käkar äggmackor klättrar up på fyren och simmar med sälar. Typ en vanlig dag mitt i havet mitt i livet mitt i prick. Från fyren kan jag se Mattes vita rumpa under vattnet och hur de svart torpedlika sälkropparna girar in mot honom. Jag hoppas att om de bestämmer sig för att bita av en del av hans nakna kropp så skall det vara en tå eller så. Jag hoppas han skall få behålla mer centralt belägna delar. Hur jag nu tänker när jag själv hoppar i vattnet för att få en simtur med de håriga huliganerna fattar jag inte, men det känns väldigt spännande. Simma med sälar, jo det gör jag åxå ibland.

Lågskärs fyr är lika magnifik som jag minns. Vi tar den tur runt ön som så försmädligt slank ur mina fingrar för ett år sedan då ”paddla runt ön polisen” satte P den så efterlängtade rundpaddlingen.

Vi har nu hittat den perfekta tältplatsen. Klart vatten, grönslick som i barndomen och på skären utanför så ligger en svanfamilj med 4 ungar och vilar sig i den nedgående solen.

I kväll blir det fylleslag på skumpa och i morgon tar vi sovmorgon. Karin och jag måste reda ut vad jag glömt och vad vi skall göra med allt konstigt som jag fick med av bara farten.

Det blir som det blir och det blev som det vart.

Kajakstinky bråkar med kajakfillifjonkorna.

Packad i vardagsrummet. Kajaken alltså. Till bristningsgränsen. Och egentligen 3 och en halv kajak.
Arbetslivet ylar som svultna vargar runt vår lägenhet men bortom tjuten hörs locktoner från hav och hamnar.
Flyr vi från vargarna eller är det avfärd mot haven?

Den här våren har vi laddat lite annorlunda. Lite lojt. Latat oss lite i laddningen. Lökat runt. Larvat oss i lådorna. Lite lagom, sådär.
Årets BSKR har åter igen en historisk touch. Det här året tar vi oss mot och förhoppningsvis till Åmossa, där det en gång startade. Men det är om många mil och minst en överfart dit.

Vi hoppas att ni har lust att hänga med på även den här turen. Att ni har lust att hänga med på havet, i tankarna och i händelserna som utan vare sig vår eller er förskyllan kommer att rulla ut sig.

I morgon, i dag, jackar Karin, Anna och Matte loss från Gröndal och stävar ut genom Stockholm. Martin är fastlåst i förvärvslivets futiliteter ytterligare några dagar.

När vi paddlade längs Norges kust 2015 var vi förblindade av det Norska. Språket, attityden, landskapet. Under den utflykten mötte vi fantastiska människor och hisnande, ibland hotfulla miljöer. Fortfarande undrar vi hur man gör när man grälar på Norska.
När vi nu beslutade att försöka nå den Ryska gräns som ligger lite närmare undrade vi lite hur en tur genom södra Finland och Åland skulle bli. Lite erfarenhet av Åland hade vi, men ingen av Finland. Inte som paddlare i varje fall.
När vi nu sitter på en camping invid den Ryska gränsen och med de lokala hjältarna härjande i rummet bredvid måste jag säga att jag blivit kär i det kärva. Vi har vinkat, hejat, moi-at under resans gång, helt utan resultat eller respons. Men vi ha också blivit inbjudna, bjudna och erbjudna. Öl fick vi på Lågskär, en bastu och jordgubbar på Halfaskär, middag i Saltviken, en kram och historielektion på Surpelinki men framför allt har vi fått paddling av yppersta världsklass. Sista dagen var en parad i ren paddlenjutning. Kanske är det inte så många som förstår, men att få surfa fram i brytande vågor när det blåser dryga 10m/s i tungt packade expeditionskajaker är en överexistensiell upplevelse. Särskilt när sol och regn avlöser varan utan att något blir för mycket
Men innan detta absoluta crescendo i paddling har vi tagit oss genom en helt makalös värld. Förutom havet, himlen och deras möten så har öar, kobbar och skär givit oss en aldrig sinande och hela tiden omväxlande upplevelse. Stenar, klippor och sand har bytt gestaltning lika snabbt och förvånande som björkar, blommor och fåglar.

Nu sitter vi här i en pover raststuga, utanför dörren rullar Finska tårdrypande ballader blandat med hårdrock. Ingen hälsar när vi går förbi.
Fuck, jag är kär i det kärva.
P.S.
Precis som jag skrev det sista kom Ahro in och satte sig att prata med oss. På staplande Engelska berättar han om sina insektsfällor, att han beundrar att vi ror och att han har en flickvän, koja eller tomt här. Det blev lite otydligt där på slutet. Han är född på 40-talet och är väldigt stolt över att vara den som var först att upptäcka två typer av insekter här i Europa. Som sagt, kär i det kärva.
D.S.

I dag har vi hängt med arvingarna till piraten Sur-Pelle. Sur-Pelle var en av Finlands mest ökända pirater. Han och hans anhang tände irrbloss för att leda skeppen i kvav. Jag är inte säker på att man åt upp de förlista sjömännen, men ryktena säger så. Således den andra piraten vi besöker på vår paddling. Intressant är att detta är det område var Tove Janson strövade för att få inspiration till sina Muminböcker. Toves bästa kompis på ön, Gerda bjöd in oss till sitt skärgårdsgemak med trasmattor, gungstol och brödstänger i taket.

Jag var på ett sånt turligt humör att jag nästan tackade nej. Gerda hade drivit butiken i 39 år men nu extraknäckte hon bara på Torsdagar. Gerdas dotter passerade förbi oss när vi storhandlade och rekommenderade kyrkan och begravningsplatsen. Ön har en egen begravningsplats eftersom man som pirat inte får begravas i vigd jord. Tills nyligen hade man också en egen bank. Banken startades i Gerdas kök för länge sedan.

Jag tror att om man har lite fantasi och en gnutta författare i sig så är det inte svårt att komma upp med den mest fantastiska ficton man kan tänka sig om man tillbringar sin tid på en piratö, med egen ovigd begravningsplats, aktiva privatdetektiver och med egen bank, piratbanken.

Jag har inte tänkt på det tidigare men när man sover i tält är man utomhus. Det där tunna tyget som är tunnare än många klädesplagg gör ju inte att man är inomhus. Vi är ju rätt mycket i tält och kajak så vi är alltså väldigt mycket utomhus. Men hur många i Sverige är regelbundet utomhus en månad eller mer i sträck. Ja, jo vi går ju in på Konsum och handlar, men du fattar vad jag menar. Och varför ställa sig frågan över huvud taget. Men jag tror att det gör något med oss människor om vi är utomhus och hör vinden, ser stjärnorna, värmer oss vid elden, bajsar på marken och tvättar oss i havet. Jag vet inte vad, men jag tror att det gör något med oss. Eller så är det så att när vi inte gör alla de där sakerna så sker något med oss och att när vi är i naturen så återgår vi bara till något sorts normalläge. Jag och min tvillingbror har en oerhört starkt utvecklad ”flytta sten gen”. Min ”komma i tid till mötet gen” är däremot väldigt mycket sämre utvecklad. Somliga (inklusive jag) skulle nog säga att den är icke-existerande.
I dag har jag utvecklat en ny teori om människans utbredningsmönster i skuggan av inlandsisen och designat en ny kajaksits. Det händer mycket i det fria. Karin och jag har också försökt hälsa på ca 11 paddlare. Det gick typ sämst i världen. Ingen hälsade tillbaka. Men jag är säker på att de var i lovart om oss. Kanske är det något kulturellt. Det jag däremot inte har klarat av i dag är att ta mig ner i kajaken på under tre timmar. Det finns så mycket att titta på och fundera över att de sakerna som skall göras och stoppas undan aldrig tar slut. Särskilt inte om man som jag gärna vill göra varje sak fyra gånger för att se om det går att göra det annorlunda, inte bättre utan bara just annorlunda. Karin hävdar att det inte går att packa våra köksburk med knivarna i. Det tog henne 30 sekunder att konstatera det. Det to 12 minuter för mig att konstatera att det visst går att packa burken med knivarna, men man måste ………………….
När jag var klar med burkpackningen var Karin ute på vattnet och rolltränade. Själv hade jag en kajak att packa. Så därför ser jag oftare Karins rygg när hon sträcker iväg lite före. Själv funderar jag på om det där ljudet som uppstår när jag tar upp vänster paddelblad beror på vinkeln eller om de olika sidorna är olika slitna.
Jo, det är mycket som händer när man är utomhus länge.