Inte alla hästar hemma

På väg in mot hamnen blir vi omkörda av en snipa. Det är ju inte så ovanligt, men just den här gör 35 Knop, ca 70 km i timmen. Det är som att bli omkörd på E4 av en flakmoppe. Jag snackar med killen som äger kärran när vi kommer in i hamnen. Dryga 300 kusar i en trälåda från 1900 kallt. Bara i Finland. Det känns skönt. Inget knussel. Hästarna ä r på grönbete.

Det är varmt under solen. Vi lider. Andra lider med oss. 20 grader i vattnet, inte ett moln på himlen. Zinkpastesmetade småpratar vi med ett gäng Malmöiter. Lite förstrött på en Åländsk fjärd. Som den naturligaste sak i vlärdlen. Vi ses på Tjernobylfestivalen. En strålande tillställning för alla paddlare.

Till slut funkar det inte längre. Enligt kartor, satellitbilder och järtecken i skyn skall det finnas en sjö på en ö. Den är pissljummen, grund som en jöl men full med sötvatten. Vi lägger oss i den och låter den suga salt och synder ur våra impregnerade kläder och kroppar. Jag lägger hatten över ansiktet och knoppar in en sekund. Jag vaknar när vattnet sakta rinner ner i näsan. Konstig känsla.

Existensiell pytt i panna

Det sträcker ryggen när jag böjer mig framåt. Om jag spottar i händerna och smörjer in fötterna försvinner fotsvampen nästan på en gång. Min avföring är kraftig och regelbunden. Jag sover som en stock fram till soluppgången, då börjar jag svettas.. När jag ser min spegelbild i ”paddan” ser jag att jag har ”bitch titts”.

Som ni förstår på meningarna ovan blir jag ganska fokuserad på min snabbt förfallande kropp när den är allt jag har för att ta mig framåt.

Den stekande solen i Ålands skärgård tar fram överlevaren i mig. Det här är på allvar. Jag kollar urinfärg, har koll på vätskeintag, bälgar i mig chips (elektrolyterna ni vet). Hånfullt garvar jag åt mig själv när jag häller ut 5 merinoullströjor och TVÅ DJÄVLA PAR LÅNGKALLSONGER.

Högt upp på Lågskär

På stenarna framför mig föll just en fluga på rygg och blev mördad av ett gäng myror. Det tog typ 20 sekunder. Medans jag sitter här/satt här slingrade en stor svart orm (vi kallar den för en snok för annars blir det så stökigt) förbi och välte min ölburk som min hand vilade på. Under lunchen hittade jag en liten lurvig varelse som ramlat i vattnet. Det var en dunklädd måsunge, alldeles genomblöt och som inte kunde kasa sig upp för de glatta klipporna. Varsamt tog jag den i kupade händer och gick upp på hällarna till den spratt till och ville ner. Föräldrarna svävade skrivande i skyn ovanför mitt huvud.

Liten härd i stor värld

Det är en skiftande existens här mitt utan i den gassande solen, i Ålands skärgård. Att ta sig genom dagen och att samtidigt ta sig framåt är ingen självklarhet och går inte på automatik. Det är någonstans här i gränslandet till att lyckas och att förolyckads som livet valt att introducera sig för mig i sin helhet. Framtiden knyts hårt in i nuet och historien gör sig gällande allt som oftast. Livet på en pinne.

Det är inte vad man gör som är det viktiga, utan med vilka.

Från panik till paradis på 30 sek blankt.

Karin och jag är olika. Några dagar före avfärd är hon packad och glad, nej packad och klar skall det vara. Jag är däremot packad och glad, för jag skall åka ett par dagar efter henne och har all tid i världen. Sen spelar jag lite datorspel och så är det visst avfärd, om en timme. En nyvuxen son skall strax köra mig till Kappelskär och jag sitter med lödkolv och voltmeter i högsta hugg. Jag håller på att svarva en step-up kabel för att kunna ladda min VHF. Fanstyget behöver 12v och moderna solcellsladdare levererar bara USB 5.2v. Det är bara att banka själv. Jag har redan bränt ett par kretsar och har inte riktigt koll på lödningen. MILspec lödning är inte min grej.

Ner i el-lådan åker allt som jag inte behöver och förhoppningsvis något jag behöver. Jag lämnar över min lägenhet till vår förvaltare i ett erbarmligt skick. Skriker till grannar och grannkatten, sen är jag i väg med min co-driver. Karin väntar i havet och jag är rädd att jag har glömt allt och att jag skall komma ut till Söderarm med en fullpackad och meningslös kajak. Jag köper snabbt ytterligare några småsaker som inte behövs för att kompensera alla de saker som behövs och som jag har glömt.

Jag tar mig genom välkända farvatten utan sjökort. Botveskärs fyr blinkar inbjudande och jag får surt i vågor som ser ut som raka regnbågar i natten. Sodom och Gomorra stryker förbi i form av kryssningsfartyg. Mitt nattläger under stjärnorna med bara en madrass och en filt känns som förvirrad lösning då minn absoluta näromgivning kryllar av kastrullstora paddor.

Så klarar vi av Söderarm, det blir morgon och vi är på väg. Inte okristligt tidig, utan lite så havlvmänskligt normalt tid. 63 grader, ut via Hummelgrund och sen ut mot Flötjan. Nästan vindstilla. Den är andra gången på två år som vi korsar Ålandshav den 14 Juli.

På flötjan går vi iland och käkar äggmackor klättrar up på fyren och simmar med sälar. Typ en vanlig dag mitt i havet mitt i livet mitt i prick. Från fyren kan jag se Mattes vita rumpa under vattnet och hur de svart torpedlika sälkropparna girar in mot honom. Jag hoppas att om de bestämmer sig för att bita av en del av hans nakna kropp så skall det vara en tå eller så. Jag hoppas han skall få behålla mer centralt belägna delar. Hur jag nu tänker när jag själv hoppar i vattnet för att få en simtur med de håriga huliganerna fattar jag inte, men det känns väldigt spännande. Simma med sälar, jo det gör jag åxå ibland.

Lågskärs fyr är lika magnifik som jag minns. Vi tar den tur runt ön som så försmädligt slank ur mina fingrar för ett år sedan då ”paddla runt ön polisen” satte P den så efterlängtade rundpaddlingen.

Vi har nu hittat den perfekta tältplatsen. Klart vatten, grönslick som i barndomen och på skären utanför så ligger en svanfamilj med 4 ungar och vilar sig i den nedgående solen.

I kväll blir det fylleslag på skumpa och i morgon tar vi sovmorgon. Karin och jag måste reda ut vad jag glömt och vad vi skall göra med allt konstigt som jag fick med av bara farten.

Det blir som det blir och det blev som det vart.

Flykt eller avfärd?

Kajakstinky bråkar med kajakfillifjonkorna.

Packad i vardagsrummet. Kajaken alltså. Till bristningsgränsen. Och egentligen 3 och en halv kajak.
Arbetslivet ylar som svultna vargar runt vår lägenhet men bortom tjuten hörs locktoner från hav och hamnar.
Flyr vi från vargarna eller är det avfärd mot haven?

Den här våren har vi laddat lite annorlunda. Lite lojt. Latat oss lite i laddningen. Lökat runt. Larvat oss i lådorna. Lite lagom, sådär.
Årets BSKR har åter igen en historisk touch. Det här året tar vi oss mot och förhoppningsvis till Åmossa, där det en gång startade. Men det är om många mil och minst en överfart dit.

Vi hoppas att ni har lust att hänga med på även den här turen. Att ni har lust att hänga med på havet, i tankarna och i händelserna som utan vare sig vår eller er förskyllan kommer att rulla ut sig.

I morgon, i dag, jackar Karin, Anna och Matte loss från Gröndal och stävar ut genom Stockholm. Martin är fastlåst i förvärvslivets futiliteter ytterligare några dagar.