I dag har vi hängt med arvingarna till piraten Sur-Pelle. Sur-Pelle var en av Finlands mest ökända pirater. Han och hans anhang tände irrbloss för att leda skeppen i kvav. Jag är inte säker på att man åt upp de förlista sjömännen, men ryktena säger så. Således den andra piraten vi besöker på vår paddling. Intressant är att detta är det område var Tove Janson strövade för att få inspiration till sina Muminböcker. Toves bästa kompis på ön, Gerda bjöd in oss till sitt skärgårdsgemak med trasmattor, gungstol och brödstänger i taket.

Jag var på ett sånt turligt humör att jag nästan tackade nej. Gerda hade drivit butiken i 39 år men nu extraknäckte hon bara på Torsdagar. Gerdas dotter passerade förbi oss när vi storhandlade och rekommenderade kyrkan och begravningsplatsen. Ön har en egen begravningsplats eftersom man som pirat inte får begravas i vigd jord. Tills nyligen hade man också en egen bank. Banken startades i Gerdas kök för länge sedan.

Jag tror att om man har lite fantasi och en gnutta författare i sig så är det inte svårt att komma upp med den mest fantastiska ficton man kan tänka sig om man tillbringar sin tid på en piratö, med egen ovigd begravningsplats, aktiva privatdetektiver och med egen bank, piratbanken.

Jag har inte tänkt på det tidigare men när man sover i tält är man utomhus. Det där tunna tyget som är tunnare än många klädesplagg gör ju inte att man är inomhus. Vi är ju rätt mycket i tält och kajak så vi är alltså väldigt mycket utomhus. Men hur många i Sverige är regelbundet utomhus en månad eller mer i sträck. Ja, jo vi går ju in på Konsum och handlar, men du fattar vad jag menar. Och varför ställa sig frågan över huvud taget. Men jag tror att det gör något med oss människor om vi är utomhus och hör vinden, ser stjärnorna, värmer oss vid elden, bajsar på marken och tvättar oss i havet. Jag vet inte vad, men jag tror att det gör något med oss. Eller så är det så att när vi inte gör alla de där sakerna så sker något med oss och att när vi är i naturen så återgår vi bara till något sorts normalläge. Jag och min tvillingbror har en oerhört starkt utvecklad ”flytta sten gen”. Min ”komma i tid till mötet gen” är däremot väldigt mycket sämre utvecklad. Somliga (inklusive jag) skulle nog säga att den är icke-existerande.
I dag har jag utvecklat en ny teori om människans utbredningsmönster i skuggan av inlandsisen och designat en ny kajaksits. Det händer mycket i det fria. Karin och jag har också försökt hälsa på ca 11 paddlare. Det gick typ sämst i världen. Ingen hälsade tillbaka. Men jag är säker på att de var i lovart om oss. Kanske är det något kulturellt. Det jag däremot inte har klarat av i dag är att ta mig ner i kajaken på under tre timmar. Det finns så mycket att titta på och fundera över att de sakerna som skall göras och stoppas undan aldrig tar slut. Särskilt inte om man som jag gärna vill göra varje sak fyra gånger för att se om det går att göra det annorlunda, inte bättre utan bara just annorlunda. Karin hävdar att det inte går att packa våra köksburk med knivarna i. Det tog henne 30 sekunder att konstatera det. Det to 12 minuter för mig att konstatera att det visst går att packa burken med knivarna, men man måste ………………….
När jag var klar med burkpackningen var Karin ute på vattnet och rolltränade. Själv hade jag en kajak att packa. Så därför ser jag oftare Karins rygg när hon sträcker iväg lite före. Själv funderar jag på om det där ljudet som uppstår när jag tar upp vänster paddelblad beror på vinkeln eller om de olika sidorna är olika slitna.
Jo, det är mycket som händer när man är utomhus länge.

Vi har padlepäus (Norsk-Svenskt ord). Som snigeln kryper vi sakta ut ur våra hus/tält när regnet slutar. Det är sent och segt. Att duscha tar timmar eftersom vi glömt bort hur man gör. Med en minut till godo för brunch ramlar vi in på Kökars världsberömda caffé och bageri. Det är makalöst när någon kan skapa en verksamhet som både känns lokal och global så här mitt i ingenmansland. Jag undrar vem som sitter på min plats här vid bordet i mitten på November? 

Här blir vi serverade en sån dabbolinabrunch att vi knappast kan resa oss efter att ha slukat den på rekordtid. Blodsocker och kroppsfettet skall återställas till nivåer som känns invanda och sånt kräver en insats. Vi äter allt i ett sådant tempo att det nästan blir vakum på tallriken.

Det är fortfarande ovant att ha andra människor runt oss, så vi planerar att dra vidare så snart det går. Vi vill tillbaka till friheten där män kan gå klädda i tighta lycrabyxor och gröna Foppatofflor utan att någon fnyser åt det och som inte är en husvagnskamping. 

Innan vi drar provianterar vi på den lokala affären. Den är mer lokal än global men de har öl och Fazerchoklad. Det betyder att vi är laddade för morgondagens paddling till Utö. Vi går till Utö för natten…………….