Vi har padlepäus (Norsk-Svenskt ord). Som snigeln kryper vi sakta ut ur våra hus/tält när regnet slutar. Det är sent och segt. Att duscha tar timmar eftersom vi glömt bort hur man gör. Med en minut till godo för brunch ramlar vi in på Kökars världsberömda caffé och bageri. Det är makalöst när någon kan skapa en verksamhet som både känns lokal och global så här mitt i ingenmansland. Jag undrar vem som sitter på min plats här vid bordet i mitten på November? 

Här blir vi serverade en sån dabbolinabrunch att vi knappast kan resa oss efter att ha slukat den på rekordtid. Blodsocker och kroppsfettet skall återställas till nivåer som känns invanda och sånt kräver en insats. Vi äter allt i ett sådant tempo att det nästan blir vakum på tallriken.

Det är fortfarande ovant att ha andra människor runt oss, så vi planerar att dra vidare så snart det går. Vi vill tillbaka till friheten där män kan gå klädda i tighta lycrabyxor och gröna Foppatofflor utan att någon fnyser åt det och som inte är en husvagnskamping. 

Innan vi drar provianterar vi på den lokala affären. Den är mer lokal än global men de har öl och Fazerchoklad. Det betyder att vi är laddade för morgondagens paddling till Utö. Vi går till Utö för natten…………….