Det sträcker ryggen när jag böjer mig framåt. Om jag spottar i händerna och smörjer in fötterna försvinner fotsvampen nästan på en gång. Min avföring är kraftig och regelbunden. Jag sover som en stock fram till soluppgången, då börjar jag svettas.. När jag ser min spegelbild i ”paddan” ser jag att jag har ”bitch titts”.

Som ni förstår på meningarna ovan blir jag ganska fokuserad på min snabbt förfallande kropp när den är allt jag har för att ta mig framåt.

Den stekande solen i Ålands skärgård tar fram överlevaren i mig. Det här är på allvar. Jag kollar urinfärg, har koll på vätskeintag, bälgar i mig chips (elektrolyterna ni vet). Hånfullt garvar jag åt mig själv när jag häller ut 5 merinoullströjor och TVÅ DJÄVLA PAR LÅNGKALLSONGER.

Högt upp på Lågskär

På stenarna framför mig föll just en fluga på rygg och blev mördad av ett gäng myror. Det tog typ 20 sekunder. Medans jag sitter här/satt här slingrade en stor svart orm (vi kallar den för en snok för annars blir det så stökigt) förbi och välte min ölburk som min hand vilade på. Under lunchen hittade jag en liten lurvig varelse som ramlat i vattnet. Det var en dunklädd måsunge, alldeles genomblöt och som inte kunde kasa sig upp för de glatta klipporna. Varsamt tog jag den i kupade händer och gick upp på hällarna till den spratt till och ville ner. Föräldrarna svävade skrivande i skyn ovanför mitt huvud.

Liten härd i stor värld

Det är en skiftande existens här mitt utan i den gassande solen, i Ålands skärgård. Att ta sig genom dagen och att samtidigt ta sig framåt är ingen självklarhet och går inte på automatik. Det är någonstans här i gränslandet till att lyckas och att förolyckads som livet valt att introducera sig för mig i sin helhet. Framtiden knyts hårt in i nuet och historien gör sig gällande allt som oftast. Livet på en pinne.

Det är inte vad man gör som är det viktiga, utan med vilka.