Karin och jag är olika. Några dagar före avfärd är hon packad och glad, nej packad och klar skall det vara. Jag är däremot packad och glad, för jag skall åka ett par dagar efter henne och har all tid i världen. Sen spelar jag lite datorspel och så är det visst avfärd, om en timme. En nyvuxen son skall strax köra mig till Kappelskär och jag sitter med lödkolv och voltmeter i högsta hugg. Jag håller på att svarva en step-up kabel för att kunna ladda min VHF. Fanstyget behöver 12v och moderna solcellsladdare levererar bara USB 5.2v. Det är bara att banka själv. Jag har redan bränt ett par kretsar och har inte riktigt koll på lödningen. MILspec lödning är inte min grej.

Ner i el-lådan åker allt som jag inte behöver och förhoppningsvis något jag behöver. Jag lämnar över min lägenhet till vår förvaltare i ett erbarmligt skick. Skriker till grannar och grannkatten, sen är jag i väg med min co-driver. Karin väntar i havet och jag är rädd att jag har glömt allt och att jag skall komma ut till Söderarm med en fullpackad och meningslös kajak. Jag köper snabbt ytterligare några småsaker som inte behövs för att kompensera alla de saker som behövs och som jag har glömt.

Jag tar mig genom välkända farvatten utan sjökort. Botveskärs fyr blinkar inbjudande och jag får surt i vågor som ser ut som raka regnbågar i natten. Sodom och Gomorra stryker förbi i form av kryssningsfartyg. Mitt nattläger under stjärnorna med bara en madrass och en filt känns som förvirrad lösning då minn absoluta näromgivning kryllar av kastrullstora paddor.

Så klarar vi av Söderarm, det blir morgon och vi är på väg. Inte okristligt tidig, utan lite så havlvmänskligt normalt tid. 63 grader, ut via Hummelgrund och sen ut mot Flötjan. Nästan vindstilla. Den är andra gången på två år som vi korsar Ålandshav den 14 Juli.

På flötjan går vi iland och käkar äggmackor klättrar up på fyren och simmar med sälar. Typ en vanlig dag mitt i havet mitt i livet mitt i prick. Från fyren kan jag se Mattes vita rumpa under vattnet och hur de svart torpedlika sälkropparna girar in mot honom. Jag hoppas att om de bestämmer sig för att bita av en del av hans nakna kropp så skall det vara en tå eller så. Jag hoppas han skall få behålla mer centralt belägna delar. Hur jag nu tänker när jag själv hoppar i vattnet för att få en simtur med de håriga huliganerna fattar jag inte, men det känns väldigt spännande. Simma med sälar, jo det gör jag åxå ibland.

Lågskärs fyr är lika magnifik som jag minns. Vi tar den tur runt ön som så försmädligt slank ur mina fingrar för ett år sedan då ”paddla runt ön polisen” satte P den så efterlängtade rundpaddlingen.

Vi har nu hittat den perfekta tältplatsen. Klart vatten, grönslick som i barndomen och på skären utanför så ligger en svanfamilj med 4 ungar och vilar sig i den nedgående solen.

I kväll blir det fylleslag på skumpa och i morgon tar vi sovmorgon. Karin och jag måste reda ut vad jag glömt och vad vi skall göra med allt konstigt som jag fick med av bara farten.

Det blir som det blir och det blev som det vart.